sex.

Lång dag, men ändå är den inte slut…. Även om jag helst skulle vilja det. Jag vill bädda ner mig i sängen, men jag vet att jag inte kommer kunna sova. För jag kan inte sta, inte gå, inte ligga eller sitta utan att det gör ont.

Efter att ha tillbringat hela sin fredagskväll på akuten kan man inte va annat än trött. Hela fem och en halv timme, för att vänta på ett svar som låter såhär “ah, vi ser inget på röntgen men ditt revben är antagligen brutet. Nu kan du gå hem”. Efter nästan sex timmar… Aldrig mer akuten.

Jag körde ju omkull i onsdags, i backen. Näst sista åket… Bra, Anna! Fick ganaska ont, men sen var det inte mer med det. Höll på att dö i bilen på väg hem, men tänkte. Äsch, du har bara slagit i, det är inte så illa. Idag hade jag då dans, som estetiskt val och gör någon lustig rörelse och hela ryggen knakar till. Det slutar med att min dans lärare tvingar mig att åka in till akuten. Eftersom hon inte tyckte det såg alls bra ut….

Men nu är jag äntligen hemma, ska snart försöka sova om jag kan men vi får se… Med ett brutet revben. Jag kan lova att det är inte skönt, långt ifrån skönt. Det gör ont som... Ahe, jag vet inte vad. Tack alla fina människor som bryr sig!

Bilden är från Kent konserten, i väntan på insläpp, på mina fina vänner Cornelia och Albin.

Peace.